Forngravarna i Lervik

foto: www.sxc.hu

 

På jakt efter Ledungahamnar

Vad mer kan läggas till utvärdering av forngravarna och fynden? Docent Bjorn Ambrosiani vid Historiska museet nämner i en artikel ”På jakt efter ledungahamnar” (På stan, februari 1983) att de små kustdistrikten i Roslagen ”skeppslag” måste ställa upp med ett skepp var till ledungen. I upplandslagen finns noga angivet vad som fordrades av Attundaland, Tiundaland, Fjärdhundraland och Skeppslag i fråga om skepp och bemanning. Sålunda föreskrives i t.ex. Trögds lag: ”Nu skall man inrätta vakt och vaktbodar. Det skola synmännen göra och hövitsmännen skall sätta spjut i. Här äger varje tolft sin vaktbod och vaktmännen skola säga till varandra om vakthållningen mitt på dagen.”

Vägvisare till Skärgården i Stockholm län

I ”Vägvisare till Skärgården i Stockholm län” av Alf Nordström och Göran A. Sjöberg, utgiven år 1982 av Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns landsting, nämnes på flera ställen om vårdkasar och deras placering. På sidan 135 finns en informerande artikel om vårdkasar. ”Själva kasen, som restes i ett vida synligt läge – kasarna fungerade också som sjömärken – bestod av torrakor, grenar och annat lättantändligt material och var åtminstone 4–5 meter hög. Man hör också talas om konstfärdigt byggda kasar, 10 meter höga eller däröver, med ett utrymme överst där vaktmannen höll utkik. Vårdkasarna, eller bötarna, som man också sade, ingick i ett försvarets signalsystem med anor ner i förhistorisk tid. De skulle ständigt finnas till reds för att snabbt kunna bemannas om ofred var å färde”. Eller, som föreskrevs i den medeltida Upplandslagens Konungabalk: ”Nu väntar man fiendehär i sitt land. Då vilja de sätta ut vakt till skydd för sitt land: byvakt, strandvakt och bötesvakt”. Den sistnämnde var viktigast och en rikets angelägenhet, kungens vakt, medan byvakt och strandvakt hörde bygden till. Även om systemet hade sin begransning var det så till vida effektivt att larmet snabbt gick milsvida fram. Om en vårdkase i Sorunda sägs: ”Högt över Himmersfjärden, dessutom med ett mäktigt bronsåldersröse till grund, står här en lavgrå och vindpinad stapel som ett märkligt minne från en gången tid. Resterna av vaktkojan finns nedanför ”.